Ode till en vass jävel

 Före

Efter

Jmf

 

När cellgifterna gjort sitt jobb och man är utslagen kommer kavalleriet till undsättning och får liv i kroppen.

 

Det här inlägget handlar om sprutor och mer specifikt om vad bilderna ovanför föreställer.

Efter man fått en cytostatikabehandling blir kroppen svag.Som svagast är man 3-4 dagar senare.

För att man inte ska säcka totalt behöver man injektioner som snabbt triggar benmärgen att börja producera nya blodkroppar som i sin tur får igång cellproduktionen.Ens celler har ju effektivt likviderats av cytobehandlingen,inte alla såklart,men bra många ändå.Sprutan innehåller ämnen som heter cytokiner.

Fass förklarar: Cytokinerna är proteiner som fungerar som signalsubstanser mellan cellerna med antingen stimulerande eller hämmande effekt på immunceller. Cytokiner kan också framkalla celldelning och mognad av celler i benmärgen. 

Efter varje cytobehandling blir man svagare än gången innan (även cytokinsprutan inräknad).

En sjuksköterska förklarade det pedagogiskt samtidigt som hon skötte cytobehandlingen.

Hördudu 99:an (sa hon inte riktigt men ändå) såhär ligger det till : Tänk att du startar på 100% av din kropps antal celler,sen efter din första cytobehandling är du nere i kanske 60-70%.Det duger inte då nästa cytobehandling är minst lika effektiv,din kropp blir alldeles för svag för att orka med samtliga behandlingar.Därför får du injektioner med cytokiner 4 dagar i sträck 5 dagar efter din senaste cytobehandling.Du "startas" upp igen efter varje behandling vilket kanske låter lite dramatiskt,men ungefär så kan man ändå beskriva det.

Startas upp igen...hmmmm. Känns bekant,Mary Shelley-koppling anyone? 😎

 

Ett konstaterande,jag gillar i n t e sprutor. Vad kan vara värre än att få en spruta med lååång nål? 

(Ja,jag tycker nålen på första bilden är hiskeligt lång.För att inte säga lång,tjock och jä..it vass.)

Jag vet svaret.Värre är att man måste ge den själv------till sig själv.

Man måste dessutom se på eländet under proceduren.

Jag försökte blunda de första gångerna,men upptäckte att det var förknippat med fara för man riskerar att sticka sig själv i fingrarna.Det då man måste knipa åt av magfläsket och sen pricka rätt.Vid ett av de första tillfällena det var dax att sticka tänkte jag att jag kör det klassiska tricket,det för att inte svimma : blunda och be 3 ave maria.

 

Gick inge bra.Tummen fick sig ett stick så jag höll på att svimma bara av den åsynen.

Med kallsvetten hägrandes var det bara att samla sig och byta taktik. Ut med nålen från tummen (gick att göra det medan man blundade) och omgruppera.Ögon öppna och ett rejält grepp i magfläsket med andra handens tumme och pekfinger. Kom igen nu 99:an,inte blunda utan kör in ski..en i en snabb rörelse.Det var tanken.

 

Funkade till hälften,jag blundade inte.Men det där med snabb rörelse och få in sprutan i fläsket gick inte.

Nålen var för lååång och för tjock för det,åtminstone tyckte jag det vid tillfället.

Men eftersom 99:an är en principfast gubbe så tänkte jag inte chicka ut den här gången. 

Så det blev att med öppna ögon se nåljäv..eln sakta glida in i fläsket.En intressant upplevelse må jag säga.

Att jag inte svimmade måste tillskrivas att jag är en envis jä..el som bara skulle ha in den där j-a nålen från helvetet.Hursom,operationen lyckades och jag fick anledning att plocka fram min imaginära lista "Upplevelser jag inte ska göra om" och imaginärt skriva in att nålar som ska in i kroppen ska stickas in snabbt och utan tvekan,och helst med öppna ögon om man måste sticka sig själv.Sedär, nya lärdomar på ålderns höst.

 

Nu är jag snart klar med omgång 5x4 och har bara 1x4 omgång kvar med denna vassa jävel.

Fast minnet från den traumatiska tumme-upplevelsen lever kvar är det ändå tufft att med ett raskt grepp skicka in nåljäveln i fläsket.Idag var en sån dag.Bara konstatera att antingen har jag ett ovanligt fast och hårt fläsk runt midjan eller så blir jag fortfarande lite chicken när den fruktade nålen synliggörs vid avtagandet av nålens skydd.

Jag är rädd för att det sistnämnda gäller.

Denna text ska undertecknad läsa när tid förflutit efter min cancerbehandling.Minnet av mina duster med denna fruktade lilla stålspik får inte glömmas bort.Är man så liten men ändå så fruktad duger inget annat än rubriceringen detta inlägg har. "Ode till en vass jävel"

                                                                      😎